Hittade denna text som är skriven av Julius Hjort
Då har SD fått nästan 13% i riksdagsvalet, vilket uppmärksammas runtom. Visserligen var det ju knappast oväntat. Opinionsundersökningarna talade sitt tydliga språk, även om SD underskattades något. Nu ska allehanda proffstyckare ut och kommentera detta, och som de fega och urvattnade karriärister de är, undviker de konsekvent kärnan av problematiken. De stryker som katten kring den – och väntar spänt, hela gänget, på att just någon annan ska ta bladet från munnen och säga sanningen; vad denna SD-framgång handlar om. Men innan dess, och för att något ändå måste sägas, kommer det sedvanliga svamlet. Frånsett de som kompletterar sin bristande kunskap med känslor – de som skriker ”Rasist” uppifrån sin mediala guldtron.
Somliga har svårt för människor av annat ursprung. Andra har väldigt lätt. Somliga bryr sig inte så mycket men föredrar ”sina egna”. Andra undviker rentav ”sina egna” och tycker att det är mer spännande att umgås med folk från andra kulturer. Somliga tänker kostnadsmässigt. Andra tänker känslomässigt. Ett samhälle består av alla inriktningar, och så länge man inte hörsammar dem, är det inte demokrati. Om det skulle visa sig att människor vill ha en mer begränsad invandring måste de få säga det – annars är det inte demokrati.
Kom inte och snacka om att vi är 87%! För jag vet vilka jävlar som gömmer sig bland dom där 87 procenten. Där gömmer sig den till Stockholm nyanlända hipstern som förskräckt flytt från Alby till det vita Södermalm. Där finns moderaten som beklagar sig för vännerna över att dotter träffat en muslimsk man eftersom ”araber har så efterbliven kvinnosyn”. Där finns den tunisiska tjejen som utanför Sturecompagniet sa till mig att ”svenska killar är så jävla färglösa och vidriga”, där finns mobbaren från högstadiet som idag sitter och skriver slemmiga uppdateringar om hur mycket han vill skjuta alla SD:are men nekar ”den äckliga importkillen” med den fula skjortan, från Botkyrka att komma på hans fest. Där finns den folkpartistiska kvinnan som väste ”jävla neger” till min väninna i ett bråk om vem som stod först i kön på H&M, där finns socialdemokraten som säljer en cykel på blocket och säger ”nej tyvärr den är såld” när en man med brytning ringer och frågar, då ”sånna alltid prutar så mycket”. Syrianen som absolut inte kan gifta sig med en muslim, inte ens om hen bara är det i traditionell bemärkelse. Muslimen som blir tokig för att väninnan ska gifta sig med en svensk: ”du sviker oss syster”. Där finns den Irak-kurdiske mannen som förklarar för sina barn att svenskar är skit och saknar kultur, där finns företagsledaren som till sin förvåning upptäcker att ”Johan Liljeros” med den oklanderliga svenskan som han inbjöd till arbetsintervju – i själva verket var en syrian som bytt namn – och därmed måste mötas av beskedet ”tjänsten tillsattes med en annan, lycka till med vidare arbetssökning”, eftersom det säkert skulle bli en kulturkrock med en syrian på arbetsplatsen. Där finns den fjollige nattklubbsägaren som ju absolut inte är rasist – röstar snarare F! – men genom ett fönster ger tecken till vakten att inte släppa in dom där invandrarkillarna – varför ta risken liksom? Där finns den fromme ”sunnimuslimen” (egentligen wahabit) i Stockholms moské som talar varmt till större grupper om respekt och allas lika värde, men i mindre sällskap spyr sin galla över shiamuslimer och kallar dem för ”falska iraniejävlar som ska hålla sina smutsiga fingrar borta från hans religion”. Alla dessa finns där ute – och de röstar inte SD. De tillhör de goda. De goda 87 procenten.
Och där finns slutligen alla de, som i sin vardag – i olika utsträckning och i olika medvetandegrad – spyr ur sig rasistiska kommentarer eller begår rasistiska handlingar. Eller alla vi, kanske jag snarare ska säga – för jag tillhör också de 87% som inte röstade på SD. Och jag tillhör också den majoritet som det utan tvekan bor en ständigt latent rasist i.
Så istället för att skrika ”rasist”, gör något! Bosätt er i Tensta för att främja integrationen, jobba ideellt med läxläsning för flyktingar, bli stödfamilj! Om nu integration är så viktigt, så visa det i handling och argument, inte känslomässiga billiga epitet som möjligen ger cred och likes internt, men knappast avhjälper några av problemen i det här landet!
– Julius Hjort, kriminolog och skribent.
Gilla
(3)Ogilla
(0)
